Blogginlägg: Över förväntan

Uppdaterad: 03 maj, 2018

Finns det hopp om återgång till löpning?

Igår var första dagen på nya jobbet och då jag i en övergångsperiod arbetade deltid, medan jag omorganiserade mitt eget företag, fick jag frågan på kontoret om jag ville vara med i företagslaget som skulle delta i Vårruset 2018. Jag tvekade men fick höra att det andra som tänkte gå framför att springa och då tackade jag ja. Min stackars fot har spökat länge och gett mig ökade smärtor vid löpning, upprepade hopp eller snabba promenader utan stretch före. Med det i åtanke vågade jag inte springa 5 km utan regelbunden löpträning på flera år.

Igår eftermiddag då jag tog fram löparkläderna med tillbehör började förväntningarna stiga. Under cykelturen bort mot Malmö stadion började den välbekanta känslan med förväntning inför ett lopp komma smygande. Medvetet försökte jag lugna ned förväntningarna och spänningen. Väl framme fanns det gott om god stämning, hög musik, glada tillrop, positiva kollegor och bekanta ansikten så mina förväntningar steg långsamt igen.

Vid starten var vi indelade i många olika startfållor beroende på vilket tempo man ville ta sig runt i. Jag stretchade undersidan (fascian, bindväven) av foten medans vi stod och inväntade start. Det blev ungefär 10 min långsam stretch fördelad över 20 minuter. Loppet startade långsamt och jag hade valt en startfålla långt bak med planen att jogga lugnt och gå bitvis för att inte förvärra smärtan i min fot och öka inflammationen i foten.

Puls, adrenalin och endorfin ökning, hög musik och loppet var igång. Första kilometern kändes seg men den svaga smärtan ifrån foten domnade bort i samband med ökningen av adrenalin och endorfiner. Min fart kunde stegras långsamt och jag fortsatte att kontinuerligt springa om andra löpare på de smala, slingriga grus- och skogsstigarna med delvis asfalt- och gräsunderlag. Min andning jämnade till sig och kroppen lade an min normala löparstil. Jag kikade på min klocka då jag fick starta och vid målgång då det hade passerat 30 min +/- 1. Överlycklig.

Efter loppet, med löpning utan uppehåll, var euforin stor. Att kunna springa utan smärta kändes som en miljonvinst. Idag, dagen efter, sitter euforin fortfarande i och den berömda kicken lever kvar. Underbart. Kan leva länge på den känslan. Foten är något ömmare än den var före jag begav mig ut på loppet men avsevärt mindre än den varit efter tidigare korta försök till löpning de senaste åren. Min förhoppning är att den långsamma och omfattande stretchen utav undersidan av foten gjorde så pass stor skillnad att jag försiktigt kan återuppta löpning regelbundet. Det hade varit inget mindre än fantastiskt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *